Snack..

Jag vet inte riktigt varför eller vad jag är på väg att skriva. Men jag känner att jag behöver det. Jag är kär, så förbannat jävla kär. I en kille som jag aldrig vill förlora. Det är liksom så speciellt. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, men det blev det. Och jag är evigt tacksam för det.  För den här killen kan få mig att må så bra! Jag kan sitta och gråta glädjetårar bara för att jag är så lycklig som har honom. Vilket jag gör nu. För tro mig,
 Jag älskar han inte bara för att han är så tålmodig, jag älskar han för att han är sig själv. Han försöker inte vara som någon annan. Han är inte ute och festar som andra patetiska killar. Han röker inte, som andra gör för att det  ”ser coolt ut”. Han vågar stå emot och det är just det som gör han speciell. Och jag kanske är dålig på att säga det, men det är precis så jag känner innerst inne.
Det finns ingen som jag passar så bra med som jag gör med honom. Det finns heller ingen annan jag vill vara med. För när jag känner mig förkrossad, ledsen eller vad det nu kan vara, så kan han alltid få mig på bra humör. Han behöver inte ens säga något. Att bara få ett leende av honom just det, kan göra min dag. Det är dom småsakerna, som räknas.